Mandragoran

Kl 2.00, natten mellan fredag den 1/10 och lördagen den 2/10. Vilka sammandragningar, kunde inte sova, gick på toa för att kissa.  Hmm, allt kändes inte som vanligt, det var det inte heller, slemproppen hade gått… eller vad man nu säger?! Gick och la mig igen, kände att mina sammandragningar ändrat karaktär. Lät Olle sova, men jag sov inte mer än 2 timmar på hela natten. Ganska tidigt på morgonen berättade jag för Olle att jag blödde och att det nog var något på gång.

Kl. 13.00 så ringde jag BB och berätta hur jag mådde och att jag blödde.
- Låter som att det är dags för dig, men ta det lugnt. Lägg dig i ett hett bad med lite badolja och tänd lite ljus, försök slappna av. Det gjorde jag och Olle kom upp med ett glas saft, en tallrik med uppskuren apelsin och ännu fler ljus. Sen satt han på toan (ja med locket stängt och byxorna på) och gjorde mig sällskap, riktigt mysigt. Sedan började planeringen, här måste ringas hundvakt och fixas kattvakt. Bilen skulle packas och allt skulle göras i ordning så att det bara var att komma hem från BB med det väntade lilla knytet. Krabban var verkligen på väg nu. Både Olle och jag var förvånansvärt lugna. Värkarna tilltog mer och mer, men jag bara MÅSTE fixa allt jag planerat.

Vi sätter oss i bilen, Olle kommer på att han är hungrig, vi stannar vid en kiosk i Nyköping. Det tar en evighet innan han får sin hamburgare med tillbehör, sen ska maten ätas också. (Nej, jag hade verkligen ingen matlust så jag hoppade över middagen.) Vilken evighetsväntan…
- Hallå, jag håller på att föda här!!!

Kl. 19.30 anlände vi till BB i Nyköping efter en bilresa som heter duga! (Att ha värkar och åka på en ”kringelkrok-skump-gropväg” är inget jag rekommenderar) CTG-kurvan mättes (barnets hjärtljud och mina sammandragningar). Barnmorskan börjar prata om att skicka hem mig. - Åhh nej, jag åker ingenstans utan att ha fött barn, jag vägrar! Skiftbyte för personalen vid 21.45 och en ny barnmorska tar över, Elisabeth. Det planeras nu att jag ska ta lite smärtstillande och en sömntablett så att jag morgonen efter ska vara utvilad nog att orka med en förlossning. Vi ska alltså få sova kvar trots allt. Jag hatar att äta massa piller, jag drar ut på det som bara den.

Kl . 22.30 bestämmer sig Elisabeth för att undersöka mig och se om det hänt något, om jag öppnat mig något. Jag har ju faktiskt ganska ont. Ont, det var bara förnamnet på hur det kändes att bli undersökt. Man kan tro att hon hade hela armen i mig… aj aj aj!!! - Du är öppen 3 cm och hela livmodertappen är utplånad, du ska ingenstans. Sen bar det av, hennes lilla undersökning satte nämligen igång förlossningen på riktigt. Jag var väldigt noga med att be om lavemang innan det var försent, ville inte göra på mig under förlossningen. Efter det så hängde jag med min nya vän lustgasen, som visserligen inte hjälpte så mycket som jag önskar. Ny koll, öppen 6 cm.

Klockan passerar 24.00 och den 3 oktober infinner sig…

Kl. 4.20, ännu en koll öppen 8-9 cm, Elisabeth tar hål på hinnsäcken och jag känner hur det forsar vatten ur mig. Oj, oj, nu känns det, minst sagt!! Sen minns jag inte allt för mycket, det kändes som en film, jag hörde röster men förstod inte vad de sa. Ibland förstod jag och försökte svara eller säga något, men då kändes det som om de inte förstod mig. Så himla konstigt. - Nu måste du krysta, barnet mår inte bra, det hörde jag och det minns jag. Ändå kändes det som om jag inte kunde styra över någonting, som om jag inte kunde göra som jag blev tillsagd. De försökte även få mig att ta bort lustgasen. Jag vägra släppa så de drog ner den istället. Tydligen så gjorde jag som de sa utan att fatta det själv. -Nu kan man se huvudet, vill du känna? Nej, jag hade inte riktigt tid, jag höll ju på att föda barn. Olle kände tydligen på huvudet berätta han sen. Sista krystningarna la jag ifrån mig lustgasen.

Kl. 6.07
Helt plötsligt ligger det en bäbis på min mage, hal som en ål. Eh, vems barn är det här, är det här mitt barn, oj vad mycket hår, oj va mörkhårig, är det mitt barn?! Tankarna snurrade i huvudet på mig, en aning förvirrad..
- Kom gumman… eller gubben eller vad du nu är.
- Vad är det för något?
- Ja ni får väl titta, får jag som svar. Elisabeth lyfter upp bäbisen och ja, det var en liten tjej.

Avalinn var äntligen född!!!

Hon låg inte hos mig allt för länge innan hon fick ligga i pappa Olles famn. Jag blödde och det ville inte sluta, moderkakan måste ut. Min mardröm började, de måste sätta en kanyl och ge mig dropp. Nu grät jag, inte en ändå tår under förlossningen, men nu grät jag. Jag ville inte, inga nålar, jag hade ju klarat allt utan bedövning. Det var ju klart nu, min älskade tjej var ju redan född. Mer lustgas, massor av lustgas. Fy f-n, vilken smärta, någon trycker ner båda händerna i magen på mig, tycker och pressar, försöker hjälpa moderkakan ut. Jag blöder. Jag minns bara smärtan och jag är arg, riktigt arg! - Vad fan gör du, skriker jag! Sen är allt en dimma.
- Jag måste sy lite här nu, det är barnmorskan som pratar.
- Ingen bedövning, det är allt jag får fram, tror jag i alla fall, jag tänkte så i alla fall. Två stygn blir det, ett invändigt och ett utvändigt. Ett aj, får jag ur mig.

Nu får vi vara ifred, vår lilla familj, mamma Katten, pappa Olle och vår dotter Avalinn. Galet, vi har en dotter, vi har ett barn. Det känns konstigt samtidigt som det är så otroligt naturligt. Vi bara är, njuter av stunden och vill att det aldrig ska ta slut. Nej, jag måste gå på toa, jag är kissnödig. Trycker på lilla knappen och en sköterska kommer. Hon ber en till sköterska komma så att de tillsammans kan hjälpa mig till toan, pappa Olle tar Avalinn. Jag mår inte bra och ont har jag. Jag förlorade runt 1,5 l blod. Jag är yr. Vi kommer trots smärta och yrsel in på toan, jag sätter mig.
- Nu svimmar jag, det är allt jag hinner få ur mig. Ja, sen svimmar jag. Vaknar upp på toagolvet, det folk överallt. Jag skakade som ett asplöv, jag vet inte riktigt om jag frös, men jag skakade nå fruktansvärt.
- Öppna ögonen!
- Hör du mig?
- Är du där?
- Titta på mig, öppna ögonen.
- Hon måste upp från det kalla golvet. Om ni lyfter där så lyfter vi här, är det någon som säger.
- Kan du öppna ögonen?!
Det var ju ett jävla tjat, jag tittade ju.(Tyckte jag i alla fall.)
Plötsligt ligger jag i en säng som de vickar på så mina fötter pekar upp i luften och huvudet ner mot golvet. De försöker förse min stackars hjärna med lite blod. Jag är inte riktigt med ännu.
- Du får inte somna.
- Somna inte nu, håll dig vaken.
Allt jag får fram är; - Jag är trött.
- Öppna ögonen!
- Dom är ju öppna, säger jag.
- Vad har jag för hårfärg? Det är läkaren som frågar och ja, jag kan se henne.
- Svart.



Olle som hela tiden satt hjälplös med lilla Avalinn i famnen har i efterhand berättat för mig att det inte gick att se att jag öppnade ögonen, medans jag tyckte att de var vidöppna. Han hade inte förstått att jag svimmade på toan och helt plötsligt så stormade det in 6 st sköterskor och läkare. Han kunde inte göra annat än att se på. Nu fick jag dropp igen, mardrömmen verkar inte ta slut. Vill inget hellre än att de ska ta bort kanylen som sitter i min hand. Jag ber dem dölja den, så dom sätter på ett bandage så jag slipper se den i alla fall.

Sedan lyder ordinationen ingen mat, ingen dryck och inga toabesök. Eftersom jag får vätska via dropp så blir jag ju ändå kissnödig. Ja, nu har jag prövat på det också, kissat i ett bäcken. Jag visste inte att man skulle känna sig som en pensionär när man fött barn. Allt lugnade ner sig och vi fick njuta av våran dotter och blev bjudna på ”Grattis fika”. Jag fick äntligen äta.

Avalinn vägdes och mättes:
Vikt: 3610 g Längd: 51 cm Huvud: 34 cm

Vi blir flyttade till BB och kan slappna av lite. Jag kan fortfarande inte ta mig ur sängen på egen hand. Ett av villkoren för att de ska ta bort kanylen är att jag kan ta mig upp och gå lite utan hjälp. Jag tvingar mig själv, men oj vad jag inte mår bra. Dom tar bort den. Jippi, nu kan jag slappna av och må lite bättre psykiskt.

Vi blir kvar 3 dagar på BB, som tur fick Olle vara kvar hela sjukhusvistelsen. Det blev 3 dagar fyllda av glädje, smärta, blod (ja, man blöder visst efter en förlossning), ett flertal ”väldigt-nära-svimningar” osv, men absolut mest glädje över att vi fått en frisk, glad, alldeles underbar och supersnäll dotter. Vår älskade Avalinn är född!!!

För att inte detta inlägg ska bli alldeles för långt så skriver jag en uppföljare som kommer innehålla, hemkomst och en hel del komplikationer som i sin tur lätt till sjukskrivning. Jag mår än idag inte bra, men är på bättringsvägen. Peppar, peppar… Men det är det värt, vilken otroligt snäll tjej vi fått i familjen!!!

Fortsättning följer…